Carolina Pansar snacka om järnkvinna

Carolina Pansar

(Borås Tidning 2020-06-08)
När alla ultralopp ställts in under överskådlig tid – fixade hon sitt eget. Carolina Pansar sprang den drygt 14 mil långa Sjuhäradsleden från Hindås till Mullsjö.
Och klarade sin tidsgräns när hon gick i mål drygt 27 timmar senare.
Jag har tränat fokuserat på ultralopp och när alla blev inställda ville jag ändå ha en utmaning. Jag ville testa mig själv och se om jag skulle klara det, säger hon.
Solen flödar in i vardagsrummet i Dalsjöfors. Det är tidig eftermiddag och Carolina Pansar har precis klivit upp ur sängen efter bara ett par timmars sömn. Kroppen lyder henne när hon förvånansvärt enkelt slår sig ner i den grå soffan.
– Jag är glad men inte riktigt hunnit smälta det än.
Hon tittar ner på sina fötter.
– De är svullna och jag har fått värmeutslag på dem, men det är egentligen det enda som känns i kroppen just nu.
Hon skrattar.
– Eller, jag har inte skadeont, men jag har ju ont överallt. Men det är mer trötthet i muskler.
Pansar startade i Hindås klockan sex på nationaldagens morgon och gick i mål i Mullsjö 14, 6 mil och nästan 3 000 höjdmeter senare strax efter klockan nio i går morse. En distans hon gjorde på 27 timmar och 14 minuter.
– Jag rörde mig framåt hela tiden, och bitvis gick jag mycket. Speciellt i slutet. Då gjorde det för ont för att springa.
Leden går mestadels i skogen och Pansar hade noga rekat var hon kunde ta emot support på sex platser. Framför allt var det hennes syster som stod för den. Hon servade med mat och vatten.
– Jag sprang med tre liter vätska med mig som fylldes på efterhand. Där kunde jag också byta kläder och ta på mig torra sockar. Jag tog så korta pauser som möjligt för att inte stelna till.
Hon fick också stöd av flera medlöpare som hoppade på och av längs banan.
– Det var skönt mentalt.
Bland annat var en vän med ett par timmar under natten när det var som mörkast och löpningen krävde pannlampa.
– Det var en trygghet att ha med sig någon då. Man är ju i skogen och jag var lite nervös för att möta vildsvin. Det är ju deras tid och så kommer man där och stör… Allt blir läskigare när man inte ser.
För de allra flesta var helgens väder inte särskilt inbjudande, men löparen är av annan åsikt.
– Jag skulle säga att det var idealiskt. Jag fick någon skur över mig men sen var det mest duggregn. Det kunde egentligen inte ha varit bättre.
Innan hon drog i väg på sin ultrautmaning hade hon sprungit de flesta etapper bitvis innan, för att hitta lättare på tunga ben och trött huvud. Överhuvudtaget ville hon vara så förberedd som möjligt och därför menar hon att planering är A och O. Ville du ge upp och åka hem någon gång?
– Haha. Jo flera gånger. Jag hade en dipp när jag sprungit hälften, då började jag bli illamående och det satt i från och till och jag kunde inte äta. Då frågade jag mig själv vad jag höll på med. Men det var ju jag som bestämt detta, ingen annan. jag är väldigt envis och har ett pannben, det är jag glad för. Annars hade jag inte klarat det, det var tuffare än vad jag trodde. Vad var tuffast?
– Det mentala. Som när jag gjort sju mil och veta att man har mer än hälften kvar. Det kändes lite som att det aldrig tog slut. Men samtidigt var det en glädje att göra det.
Sista två milen blev också känslosamma.
– Jag gick och smågrät för mig själv. Dels för glädjen över att jag skulle klara det, dels för ilskan över att det var två mil kvar. Det är mentalt prövande, jag satte mig ner när jag gick i mål och började stortjuta. Man håller liksom ihop sig och när det är klart behöver man släppa ut det.
Varför springer man ens nästan 15 mil?
– Att känna att man orkar det är helt fantastiskt.
Egentligen är Pansar ganska ny som löpare. Hon har hållit på i tre år och redan efter ett och ett halvt år gick hon över till ultra.
Jag är ingen snabb löpare. Jag kommer aldrig tävla för att topplacera mig, det vill jag inte. Jag fokuserar aldrig på tid när jag springer, det ger mig bara ångest och då är det inte roligt. Jag vill vara ute länge och inte tänka på hastighet, det ger mig ro.
Närmast väntar ett 100 miles-lopp, Gax, som faktiskt ser ut att bli av 25–26 juli i Ystad.
– Just nu känner jag mig inte så taggad, haha. Men det är skönt att jag klarade det här.

Li Edqvist
li.edqvist@bt.se