Boråslöparen femte svenska att klara Spartathlon

Boråslöparen femte svenska att klara Spartathlon: ”Klarar långt mer än man tror”

Borås Tidning –  Artikeln publicerades 
Anna-Maria Trollsfjord svalkar av sig i värmen under sin 245 kilometer på väg mot målet i Sparta.
Anna-Maria Trollsfjord svalkar av sig i värmen under sin 245 kilometer på väg mot målet i Sparta.

Anna-Maria Trollsfjord ville testa sina gränser och ställde upp i det mytomspunna ultraloppet Spartathlon.

Hon gick i mål efter 245 kilometer – som femte svenska kvinna genom tiderna.

– Man klarar långt mer än man tror, säger boråslöparen.

Löparen som tävlar för SOK Knallen har under flera års tid haft Spartathlon, ultraloppens ultralopp, som ett mål och en dröm att genomföra. För att få en startplats krävs att man klarat tuffa kvalgränser, samt haft turen i tävlingens lotteri. Efter några försök lyckades boråsaren – med en viss skräckblandad förtjusning.

– Det var helt galet när jag såg mitt namn på listan… jag blev nästan lite rädd.

Maxtiden är satt till 36 timmar, Trollsfjord klarade loppet på 35:44:54. Var femte kilometer var hon jagad av ”repet”. Marginalen låg ganska jämnt på 25 minuter, men vid ett tillfälle var det bara fem minuter. Det var 15 mil in i loppet och hon hade precis tagit sig upp över Sangas-passet nattetid i mörker, 1 100 meter över havet.

– Då började jag rusa, det fanns ju inget annat än att ta sig i mål. Fem minuter var för tajt, så kunde jag inte ha det. Jag krigade på, det hade ju inte gått att misslyckas där… först med två kilometer kvar förstod jag att jag skulle klara det. Tårarna bara rann och paradgatan in i mål tog aldrig slut.

Redan efter fyra mil hade hon slagit följe med en svensk löpare, Christer Tinnerholm. Duon höll ihop ända till målet.

– Vi peppade varandra, och jag undrar om jag löst det utan honom däruppe på det branta berget.

Värmen var annars svårast att hantera.

– Första dagen hade jag inte så svårt med det, men andra dagen när kroppen varit igång ett tag så blev det tufft.

De sista kilometerna tampades hon med illamående och kräkningar.

– Jag krigade på, det hade ju inte gått att misslyckas där… först med två kilometer kvar förstod jag att jag skulle klara det. Tårarna bara rann och paradgatan in i mål tog aldrig slut.

Väl i mål kände hon först bara tomhet.

– Jag var sliten och trött. Jag var glad men kände inte det där ruset, men när jag kom tillbaka dagen efter då brast det.

Loppet är oerhört stort i Grekland, skolbarn kantar banan, folk ropar och hejar, vill ha autografer – och borgmästaren i Sparta tar emot alla löpare.

– Det var en fantastisk upplevelse… och jag är så glad att jag vågade. Just historien bakom loppet gör det mäktigt, det är ett lopp som går rakt in i hjärtat.

När Anna-Maria Trollsfjord gått i mål var hon för trött för att känna ruset, men dagen efter tog hon sig tillbaka till målgången och kände ren glädje.
När Anna-Maria Trollsfjord gått i mål var hon för trött för att känna ruset, men dagen efter tog hon sig tillbaka till målgången och kände ren glädje.

Innan starten på Akropolis i Aten hade hon som längst sprungit 100 miles, det vill säga 161 kilometer.

– Det gjorde att jag tvivlade innan, men det funkade ju.

Och det för att hon medvetet lagt upp sin träning under lång tid.

– Man får inte ha bråttom, man måste vara tålmodig och ge det tid.

När hon väl samlat mod till att genomföra sitt första Göteborgsvarv för många år sen tänkte hon att en maraton inte var möjligt. Men det var det.

– Jag har hela tiden tänjt min gräns och varierat min träning.

Sista kilometerna tvingades Trollsfjord kämpa mot illamående och kräkningar.
Sista kilometerna tvingades Trollsfjord kämpa mot illamående och kräkningar.

Hon hittade också till SOK Knallen – och intresset för ultralöpning föddes. 50 miles blev 100 miles och 24-timmarslopp. Och en träningsresa med den banbrytande svenska ultralöparen Rune Larsson, med tre segrar i just Spartathlon, gav en extra skjuts.

– Det händer så mycket i kroppen när man håller på under lång tid, framför allt i huvudet. Man lär känna sig själv och att hantera svackor och komma tillbaka. Det stärker väldigt mycket. Man är ju ofta nere och gräver i källaren emellanåt, det hör ju till.

Man ska aldrig jämföra sig med andra. Om jag kan sätta i gång tankar hos någon att det är möjligt, om än bara att springa en mil, är det jätteroligt. Man klarar så mycket mer än man tror… sen behöver man ju inte springa så här galet långa lopp.

Inför Spartathlon löptränade hon framför allt mängd, uppåt tolv mil i veckan.

– Jag har kört mycket lugna pass, kanske två timmar på lördag och tre på söndag. Det är bra med dubbla långpass på en helg så man vänjer sig att springa på trötta ben. Det är det viktigaste att kunna springa även om man är trött i benen.

Trollsfjord är glad om hon kan vara en inspiration för sin omgivning.

– Man ska aldrig jämföra sig med andra. Om jag kan sätta i gång tankar hos någon att det är möjligt, om än bara att springa en mil, är det jätteroligt. Man klarar så mycket mer än man tror… sen behöver man ju inte springa så här galet långa lopp.

Har du nått din gräns, eller kan du springa längre?

– Det går ju säkert… men jag nöjer mig med de här milen. Det ska vara någorlunda roligt också och det hade jag.